A gentleman report - Match på Kanarieöarna

Nu är jag laddad! - Vad är det här, har du benskydd med dig? Nina tog upp två slitna benskydd som jag gömt längst ner i resväskan. - Tror du att det är ett träningsläger, eller? Jag visste inte vad jag skulle svara, för på sätt och vis var det ju ett träningsläger. Men man tar ju vanligtvis inte med sig familjen när man ska ladda upp för ytterligare en säsong på Hjorthagens 7-mannaplan. Vi befinner oss i en lägenhet i Fuerteventura på Kanarieöarna. Nina plockar sedan upp ett par skitiga träningsskor, mina favoritstrumpor och ett par fotbollsshorts. - Var har du gömt fotbollen, säger hon lite syrligt. Jag trodde det var vi, familjen, som skulle på semester. Inte du som skulle på träningsläger. - Nina, du vet lika bra som jag att man faktiskt kan säga att Reklamserien sponsrar vår resa. Hade jag inte fått de pengarna hade vi varit hemma i snöslasket, det vet du också. Jag gav Nina en lätt kram, tog mina fotbollsprylar och la dom under sängen.

På kvällen gick vi ner på restaurangen som låg runt hörnet. Peppes pizzeria visade sig vara ett populärt ställe. Pizzorna var riktigt goda, Tilde och Totte åt t o m upp kanterna. Själv lämnade jag en bit, jag hade ju bestämt mig för att komma hem bättre tränad än någonsin, då duger det inte att sätta i sig en pizza av kolossalformat. Vid bordet intill satt en annan svensk familj. Killen hette Ralf, var halvpackad, och sade att han hade varit proffs i fotboll. Jag tyckte jag kände igen honom men kunde inte riktigt placera honom. Eftersom han också behövde går ner ett par kilo bestämde vi oss för att ta en joggingrunda minst varannan dag. En bra idé tyckte jag men Nina var inte helt förtjust i vår överenskommelse. - Jag trodde faktiskt att det var du och jag som var på semester. Vad svarar man? Jag drog den där om att man blir äldre och behöver hålla kroppen i trim, det gillar ju Nina också, och att det kan vara kul att träffa nya människor.

Löpning på stekheta landsvägar, bad och lek med barnen på stranden och romantiska kvällspromenader med Nina - motion fick jag gott om. Men jag saknade bollen, varför tog jag inte med en läderkula, det fanns ju plats över i resväskan? Ett par dagar senare sitter vi och äter på Peppes pizzeria. Nina hade fått färg, både av solen och ett par glas rödvin. Själv satt jag med mineralvatten. - Är du inte lite väl överdriven nu, raljerade Nina och Peppe själv log medlidsamt då han gick runt för att se att gästerna trivdes. Nina, Ralf och hans fru Pernilla blev allt mer röda om kinderna. Själv hade jag fullt upp med att hålla reda på vår femårige son Totte som for runt i restaurangen och pratade med alla och plötsligt var han borta. Nina tog det hela med ro, lutade sig bakåt, log åt en spanjor vid bordet bredvid och sippade på en söt drink med paraply. Jag hittade Totte i köktet, det hade blivit mörkt och jag ville gå hem. På vägen tillbaka till vårt bord såg jag en affisch "Peppes pizzeria vs Sverige" löd rubriken. Jag hajade till och läste vidare "Lörtagen 7 mars spelar Peppe och hans manar fotbol mot svenska i Fuerteventura. Alla velkommen till Stadio Grimaldi, samlas klockan 10:00 formiddag". Jag letade upp Peppe och frågade om jag fick vara med. Han skrattade, det gjorde han förresten nästan alltid, och satte fingret på min mage. - Alla vara med, sa han på knagglig svenska och satte fingret på min mage. - Men inte spela med magen, va? Jag skrattade generat men tyckte nog att han var lite taskig, magen hade ju minskat betydligt den senaste veckan.

Det var en knapp vecka kvar till matchen. Ralf och jag ökade träningsdosen, vi sprng upp till vulkanerna, in i smala gränder, förbi svartklädda tanter på stolar, målet var att det skulle gå att vrida ur tröjan när vi var klara med träningspasset. Nina hade slutat gnälla, om det berodde på att hon och Pernilla hade det trevligt på egen hand eller om hon gillade min nya figur, låter jag vara osagt. Solen stekte in genom fönstret, barnen låg och sov, jag tog Nina på axeln och frågade om hon var vaken. - Mmm, vad vill du? - Kommer du på matchen, undrade jag. - Är den idag? - Ja, vi skulle samlas på stadion klockan tio, sa jag medan jag trädde på mig benskydden. - Visst, jag kommer, vi kommer allihop. Ralf mötte upp utanför hotellet men han var sen. Han såg lite spänd ut, vi joggade bort till Stadio Grimaldo och var så där lagom uppvärmda när vi kom fram. Svenska flaggor visade vägen till vårt omklädningsrum.

Vi steg in och möttes av granskande blickar av ett gäng svenska turister. Vi morsade och hittade några lediga platser. En blond, brunbränd snubbe med en landslagströja som det stod "brolin" på gick runt och delade ut tröjor utan namn till alla andra. Till slut räckte inte tröjorna längre. Vi är 15 st och Sture, det är killens riktiga namn, däger till Ralf och mig att vi får låna tröjor när det är dags att hoppa in. Lite ont i magen får man när man ser det svenska laget. Inte en fotbollslirare så långt ögat når. En kille kallas "Bullen" och det namnet gör han verkligen skäl för. "Bage" måste fått sitt namn för att han är bagare och "Kojan" för att han springer och görmmer sig hela tiden - mina funderingar runt de som ska inleda matchen är inte särskilt snälla. Det är på gränsen att jag säger till Sture att jag faktiskt lirar i Text & Rubrik i Reklamserien och att Ralf spelat i landslaget, men jag kniper och lider.

Mina onda aningar infrias med råge. Peppes pizzeria är i och för sig inget kanonlag men de spelar snabbt och tekniskt. Eftersom Sture, som bestämmer vilka som ska byta, själv spelar hela första halvlek så tvingas Ralf och jag att sitta på bänken i 45 minuter. V tvingas också se Peppes pizzeria göra både 1-0 och 2-0. I paus samlar Sture sina trupper i skuggan av den ena läktaren. Ett 50-tal åskådare står nere vid planen. Nona och ungarna är på väg in. De kommer sent men lika bra är väl det, det är nu matchen börjar. Sture tar ut fyra man, inte sig själv, fyra andra får kliva av. Jag får en svettig tröja med nummer tre på ryggen. - Då passar det att du spelar högerback, säger Sture. Mitt förtroende för Sture är nu lika med noll. Ralf lyckas sno åt sig tian och får chansen på topp.

Det syns direkt att killen är duktig med bollen. Hans längd gör också att han vinner alla luftdueller mot de små spanjorerna. Efter en halvtimme är vi faktiskt uppe i 2-2. Ralf lyrar in 1-2 från 25 meter och Sture, av alla, petar in 2-2 efter en soloraid från Ralf. - Håll ihop försvaret, yrar Sture som verkar nöjd med det oavgjorda resultatet. Nu börjar jag tröttna. Tio minuter före slutet spelar jag vägg med Ralf. Han gapar om att jag ska spela tillbaka men jag fintar en motståndare, drar mig utåt höger och drar ytterligare en snubbe. Ralf fortsätter gapa, jag lyckas med en överstegsfint och till slut är det bara Manuel kvar, Peppes pizzerias duktige målvakt, och det är nu jag gör misstaget. Jag lirar Ralf, som står offside. Matchen slutar 2-2. Sture samlar in tröjorna och flinar som en matchhjälte. - Varför lirade du Ralf, frågade han. Jag ser på hans min att det var jäkligt klumpigt gjort att lira någon som stod offside. Jag börjar känna mig yr, förmiddagsmatcher är inte min melodi, inte offside heller. Nej, tacka vet jag Hjorthagen kl 06:30. Då får man spela hur man vill, man behöver inte ens pass om man inte vill. Jag är redo, är ni?  

Tor Sundberg, årets gentleman 1995